House avnjutes lämpligast från softaste soffhörnet med en kudde vid hakan att snabbt dra upp för ögonen vid behov, d v s i händelse blodvitet blir alltför närgånget.
Som i senaste avsnittet, där mångkompetente House själv idkade öppen hjärnkirurgi på en vaken sjuåring. Skalpen utvikt som en liten filt och i gossens rikliga hallisar var läkarna storögda aliens med lilafjunig hud. Äckligt, va?
Jag har funderat och kommit fram till att det bästa med House är att patienterna där alltid har så extremt konstiga symptom. Det är bra. För då är det inte lika lätt att identifiera sig och bli övertygad om att man har samma sjukdom. House är ganska safe även för inbitna hypokondriker. Men är inte Addisons och Lupus lite väl ofta på tapeten? Får kanske kolla Fass, i alla fall ...
Den smärtande snärtiga dialogen har till och med fått ett eget namn; houseismer.
Låt en av mina favvisar ta dig genom dagen:
House: "That paralysis thing. Guy can't walk for two years, nobody knows why. It seems mildly interesting."
Cuddy: "Forget his paralysis."
House: "Tell that to the rest of his bowling team."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar